LJUDTORNET

Om Sorgesång



Vad är en sorgesång för dig?

för mig är sorgesång en sång av kärlek, där ingen-ting kan döljas

där hela hjärtat, också bottensatsens slam och ävja, uppenbaras

lösgörs, kanske omskapas 

i utandningens ljudvågor

genom munnen, fingrarna, porerna i huden

genom alla kroppar en bebor och är bebodd av

inte bara de mänskliga kropparna, också elementens

sorgesången är vattnets förvandling

från fast till flytande

från flöde till skummande bubblor.


Ett nattligt tjut, en blodsång

en urladdning och en dans där allt kan lösas

en plats där allting ryms, också den tätast sammanhållna knuten, längst därinne -

skammen, sorgen, förlorade berättelser, och brustna

sorgesången är en sömmerska, en röst som fogar samman alla delar stygn för stygn

gör helt och väver samman, inte bara en mänsklig historia

berättelser om platser som är delar av oss, arter som är våra fränder

hela detta väsen, vår civilisations miljösorg

som alltför få av oss har sjungit alltför länge

som lever i oss alla, om än sovande. 


Där, under jorden, där benen vilar

i myllans åratal av fallna löv

en bördig jord som vävs av nästan osynliga trådar

en mycelisk väft, där träd utväxlar liv och budskap

där fruktsättningens svampkroppar reser sig

i en underbar mångfald av former

en sorgesång i vinden släpper sporerna till lufthavets vågor    


Sången når djupt in i blodet

till släktled före oss, genom alla ådror

de som ger liv, och tar liv

inte bara min farfar, utan också alla de han dödade i kriget

inte bara miljöförstöringen i landet där jag föddes, i landet där jag bor numera

utan också den brutala behandlingen av urfolken, på vars land vi lever idag

i sorgesången kunde vi tillåta oss att själva känna detta

inte bara som historisk kunskap

utan också inpå själva benet, under våra fötter där vi går.


Att sörja kunde lösa upp en liten sorg

och förlösa energin från alla år som har bevarats inom denna lilla sorg

röra den frusna smärtan, röra den koagulerade skammen

rörelsen som flödar över i handling, i medkänsla med varenda “andra”

lyssnande med hjärtat som förnimmelseorgan

kan det ändra vårt sätt att leva?








written by | skriven av

Julia Adzuki


Swedish translation av | svensk översättning av

Helena Hildur W.

On Lament



What is a lament for you?

for me, lament is a love song in which no-thing is concealed

where the whole of the heart, even the muck at the bottom is revealed

released, transformed perhaps

through the exhale of sound waves

through the mouth, the fingers, the pores of the skin

through all the bodies one inhabits and is inhabited by

not just the bodies human but the elemental ones

lament is the transmutation of water

from solid to liquid 

from flow to effervescence.


A howl in the night, a blood song

a discharge and dance where it all comes out

a place where there is space for all, even that which is held most tightly as a ball inside -

the shame, the grief, the lost and broken stories

lament is a vocal seamstress, stitching all parts together again

making whole and weaving not just human story

stories of places that are part of us, our companion species

the whole ghost of our civilization's environmental grief

that so few have been singing for so long

that lives in all of us, even when dormant.


There underground where the bones lay

in the mulch of years of fallen leaves

a fertile ground is woven with threads almost invisible

a mycelial weft exchanging life and messages between trees

an uprising of fruiting fungal bodies

in a wondrous variety of forms

a lament to the wind sending spores on the airwaves.


Lament reaches deep into our bloodlines

to generations before, through all the veins

of life giving and life taking away

not just my paternal grandfather, but all the people he killed in war

not just the environmental destruction of the land where I was born, the land I live now

but the brutal treatment of first nations people on who's lands we live today

though lament we might let our selves feel this

not just in historical knowledge

but in our bones, under our feet where we walk.


To lament might unravel a small sorrow

and with it release the energy of years that that little sorrow held back

moving the grief that froze, moving the shame that coagulated

moving with flow, into action and compassion for every one another

listening with the heart as an organ of perception

could it change the way we live?



arrangeras av | arranged by:

med stöd av | with support of:

Copyright @ All Rights Reserved