LJUDTORNET

Om OrdSång | About WordSong

Ljudtornets publik finns med bland de medverkande LjudVågornasSång - inte enbart genom aktivt lyssnande och ljudande under helgens sändning. Redan tidigare har allmänheten har bjudits in som medskapare i den konstnärliga gestaltningen, bland annat genom sociala medier. Människor på LSS-och äldreboenden runt om i Sörmland har fått särskild inbjudan att dela med sig av sina minnen, tankar och känslor kring dubbeltemat vatten och sorg.

Parallellt har en grupp skribenter arbetat fram en kollektiv OrdSång - som både är ett poetiskt verk i sin egen rätt, och ett material för ljudkonstnärerna att arbeta vidare med. OrdSången har vuxit fram i respons till Julia Adzukis text Om sorgesång, men tagit sin egen väg i en fortlöpande poetisk dialog. Läs och förundras!



OrdSångare:
Albin Limnell
Anna Anglemark
Jessica Wiklund
Klara Branting Paulsell

Kristina Lidström

Margaretha Björkman
Minna Rombo Zetterlund
Sofi Håkansson

Thea Blanca
Tove Gustafson Sätter 


Processledare:

Helena Hildur W.

Our audience is among the participants in the SoundWavesLament - not only through active listening and sounding during the coming broadcast. Already beforehand, the public has been invited through social media as a co-creator in the artistic process. Elderly people and people with disabilities living in nursing homes have received a special invitation to share their memories and feelings about the dual theme of water and grief.

In parallel, a group of writers created a collective WordSong - a poetic work in its own right, as well as a material for the sound artists to work on. The WordSong set off in response to Julia Adzuki's text On Lament, but has taken its own path through continuous poetic dialogue. Read and marvel!

 

OrdSång



Jag sjunger ensamhetens sorg
I min sorgesång finns en längtan, att få vara som du, att få vara en av alla.
När jag förstår att jag inte kan dricka upp det hela,
när jag blir våt och sorgsen på samma gång, och upplever
min tankes idéutbyte med ömsinta, livsbejakande, mottagare -
eller är kärlek (vänskap) självutnyttjande ändamål mot destruktiv antiexistens
eller rå materialistisk äganderätt av odöda partiklar formade till objektets avbild?


Jag sjunger fängelsets sorg
När jag grät mot din axel,
lösgjorde ävjan i bröstet.
Utvecklas bortom det jag trodde. Det världen trodde.
Så lätt att tro att vi kommer dit vi går.


Jag sjunger mänsklighetens sorg
Låt mig få flöda fritt.
När alla hjärtan lösgör sin sorg,
den som gråter över det som aldrig blev,
den som begråter ondskans övermakt,
När sorgesången lyfter mot himlen
och tårarna rinner stridare än du hinner torka dem,
hur ska jorden kunna härbärgera allt detta vatten?


Jag sjunger utplånandets sorg
En Blodsång kallar underifrån,
knyter bandet mellan de levande och döda.
Svaren ryms i det vakuum vi kallar existens,
den plats där ord inte går att finna.
Ändå sjunger vi sorgesången, den stora,
den om livets villkor, vår korta stund här på jorden,
kärlekens glädje, förlustens stora smärta.
Sorgesången är den fond mot vilken våra liv utspelar sig,
hur vi än kastar oss mot dess sträva tyg

kan vi aldrig ändra den varp vi alla delar.
Ändå sjunger vi!


Jag sjunger avskedets sorg
Knuten kunde inte dras åt hårdare
Vi svävade iväg med tidvattenvågen - hisnande, vertigoknuten
Sorgen att känna att utveckling kan göra
att ens nya plats och väsen inte får plats i det gamla.
Att en smälter men ändå finns kvar när en åker hem.


Jag sjunger hjärtats sorg
Så lösgör sig sakta från väven din egen sorgesång,
den som handlar bara om dig, dina villkor.
Sången som bara du kan sjunga.
Sjung! Sjung så alla felslag och knutar löses upp! Sjung!


Jag sjunger det ofullkomligas sorg
När jag torkar din svettiga panna.
En bild av det du gjort och det du kommer att göra,
likt en ocean av känslor och tankar som vaggar öar av tid.
Bilden förblir ofullständig, - ett ständigt försök.
Du älskar mina tårar men jag vill bara vråla.


Jag sjunger trasighetens sorg
Men så glöm då inte att sorgesången är en sömmerska!
Ditt gamla jags aviga maskor
plockar hon skickligt upp och fäster varsamt in dem
i ditt nya jags strålande mönster!
Stygn för stygn, lapp för lapp,
i sitt envetna sammanfogande
av det som söndrats, av känslorna som briserat,
av tankarna som löpt amok i utom-sig-het,
i sitt omsorgsfulla samlande av det som brutits upp,
slungats iväg åt olika håll, människans otillräcklighet,
gör sömmerskan helt igen, lapptäcket av längtan.


Jag sjunger främlingskapets sorg
Väggen av sovande ryggar vid stranden av en berättelse
Under jorden vävs Gudarnas röster samman.
De kallar på ett förbund.
Du står där i gräset och känner armens längd.
Den blir smalare och smalare för att övergå i garn.
En tråd som flödar iväg från kroppens alla delar.
Som väver en bild som är
du


Jag sjunger orons sorg
Ett litet steg tillbaka, så att vi kan se vad händerna gör,
höra det nästan tysta igen, naturens stilla sus,
där kommer smältkraften in, vårljummet vatten på vinteris,
en trygg hand på ländryggen där oron fått fäste,
förlöser det förstelnade som inte blivit lyssnat till
under mänsklighetens långa tid,
den bortglömda tid som varat alltför länge.


Jag sjunger de brustna sambandens sorg
Urfolken djupt rotade, iakttar livets ständiga förändring
ser
den lätta krusningen över sjöns vatten
och jag tillstår utan omsvep min litenhet, hur är det möjligt?
Att jag inte kan simma i dig?
När flytet tillåter
snorkeln, Jaks hand mjukt om min ankel
Porlande kraft


Jag sjunger existensens sorg
Elektriska impulser kopplar syn & känselnerver med det blod jag fått tilldelat, cirkulerandes kring hjärtat- för att kunna leva - i dubbelskap
Väte väte syre
Större plus (+)
äldre än fasta mark
minus (-) H2O

Färre än massiva berg
0,025%
Å hydro uendru akwa aqua, sa,
drick mig och se mig som det renaste äldsta och på nytt återfödda


Jag sjunger tystnadens sorg
Vatten är mitt ursprung. Vatten är trygghet. Även det mörkaste av vatten.
Ett vattentorn till brädden fyllt av tårar - i varje hem en kran
Under jorden vilar grundvattnet.

WordSong



I sing the sorrow of loneliness

In my mourning song there is a longing, to be like you, to be one of all.

When I realize I can 't drink it all up,

when I get wet and sad at the same time, and experience

my thought's exchange of ideas with tender, life-affirming, recipients -

or is love (friendship) self-exploiting purpose against destructive anti-existence

or raw materialistic ownership of undead particles shaped to the image of the object?


I sing the prison grief

When I cried against your shoulder,

loosened the ache in the chest.

Evolving beyond what I thought. What the world thought.

So easy to believe that we will get where we are going.


I sing the sorrow of humanity

Let me flow freely.

When all hearts release their sorrow,

the one who weeps over what never happened,

the one that mourns the power of evil,

When the lament rises to heaven

and the tears flow more bitterly than you have time to dry them,

how will the earth be able to house all this water?


I sing the sorrow of annihilation

A Blood Song calls from below,

connects the living and the dead.

The answer lies in the vacuum we call existence,

the place where words cannot be found.

Yet we sing the song of mourning, the great,

the one about the conditions of life, our brief moment here on earth,

the joy of love, the great pain of loss.

The song of mourning is the background against which our lives take place,

however we throw ourselves against its rough fabric

we can never change the warp we all share.

Still we sing!


I sing the sorrow of farewell

The knot could not be tightened

We floated away with the tidal wave - breathtaking, vertigo-knotted

The sorrow of feeling that development can do

that one's new place and essence do not fit into the old.

that one melts but still remains when one goes home.


I sing the sorrow of the heart

So slowly your own mourning song detaches from the web,

the one that is just about you, your terms.

The song that only you can sing.

Sing! Sing so all mistakes and knots dissolve! Sing!


I sing the sorrow of the imperfect

When I dry your sweaty forehead,

A picture of what you have done and what you will do,

like an ocean of emotions and thoughts rocking islands of time.

The image remains incomplete, - a constant attempt.

You love my tears but I just want to roar.


I sing the sorrow of the broken

But do not forget that the mourning song is a seamstress!

Your old self's purl stitches

she skillfully picks up and carefully attaches them

in your new self's glorious pattern!

Stitch by stitch, patch by patch,

in its stubborn joining

of what has been broken, of the emotions that have burst,

of the thoughts that ran amok in exclusion,

in its careful collection of what has been broken up,

thrown away in different directions, the inadequacy of man,

makes the seamstress complete again, the patchwork quilt of longing.


I sing the sorrow of alienation

The wall of sleeping backs by the shore of a story

Underground, the voices of the Gods are woven together.

They call for a union.

You stand there in the grass and feel the length of the arm.

It gets narrower and narrower to turn into yarn.

A thread that flows away from all parts of the body.

Which weaves an image that is

you


I sing the sorrow of worry

A little step back, so we can see what the hands do,

hear the almost silent again, the quiet hiss of nature,

where the melting power comes in, spring-lukewarm water on winter ice,

a safe hand on the lumbar spine where the worry had taken hold,

redeems the frozen that has not been listened to

during humanity's long time,

the forgotten time that lasted too long.


I sing the grief of the broken connections

Indigenous people deeply rooted, observing the constant change of life

see

the slight ripple over the lake water

and I confess without hesitation my smallness, how is that possible?

That I can not swim in you?

When the flow allows

the snorkel, Jak's hand softly around my ankle

Rippling force


I sing the sorrow of existence

Electrical impulses connect sight & sensory nerves with the blood I have been assigned, circulating around the heart - to be able to live - in a double state

Hydrogen hydrogen oxygen

Bigger plus (+)

older than solid ground

minus (-) H2O

Fewer than massive mountains

0.025%

Å hydro uendru akwa aqua, sa,

drink me and see me as the purest oldest and reborn


I sing the sorrow of silence

Water is my origin. Water is security. Even the darkest of water.

A water tower filled to the brim with tears - in every home a tap

Underground rests the ground water.


arrangeras av | arranged by:

med stöd av | with support of:

Copyright @ All Rights Reserved